Välj en sida

Precis som många andra plockar jag nästan alltid åt mig ett exemplar av gratistidningen Metro på väg ner i T-banan. Och även om jag inte är på jakt efter någon anställning skummar jag ändå igenom platsannonserna, det går liksom av gammal vana. Ibland ser jag ett jobb som kanske vore roligt att ha eller något som jag kan tipsa en kompis om. Andra gånger häpnar jag helt enkelt över hur korkade en del annonsörer verkar vara. Kan de verkligen få några sökande överhuvudtaget?

För en tid sedan hittade jag till exempel en annons som definitivt ligger i toppskiktet av listan ”Arbetsgivare som inte har tänkt färdigt innan de påbörjade sin rekrytering”. Rekryteringen gällde ett jobb som konsultchef på ett bemanningsföretag och det som fångade min blick var texten som stod allra högst upp i det vänstra hörnet (det vill säga på den plats där vi enligt kommunikationsforskare tenderar att fastna med blicken först). Där stod det så här: ”Kan jag ringa dig 02.45?”.

Nu var min nyfikenhet väckt och jag läste vidare i annonsen. Till att börja med var det inget konstigt i texten annat än möjligen det faktum att personen som söktes helst skulle vara ”som folk är i allmänhet”, vad det nu kan betyda. Men precis i slutet kom knorren och förklaringen till den i min värld märkliga rubriken som jag hade reagerat på. Där stod det: ”Och det här med tillgängligheten. Jag måste kunna ringa dig när det behövs.”

Jodå, jag fattar visst att det ibland kan vara bra för (en del) arbetsgivare att ha anställda som är så lojala att de är beredda att jobba veckans alla dagar och på hur obekväma tider som helst. Men med detta sagt kan jag inte låta bli att undra över hur företaget i fråga kommer att agera om den så fantastiskt flexibla nya konsultchefen blir sjukskriven på grund av utmattningsdepression eller gör allvarliga misstag i arbetet på grund av ren och skär trötthet. Går det då lika bra att få kontakt med den rekryterande chefen kl. 02.45 måntro?

Vad tänker du? Utgör den här synen på tillgänglighet ett extremt undantag eller är den vanligare än jag vill tro (även om den inte alltid uttrycks lika tydligt som i den aktuella platsannonsen)? Och om den här sortens förväntningar finns på våra arbetsplatser – vad betyder det för organisationerna och för oss som arbetar där?