Jag gillar att vrida och vända på saker och ting och ett sätt att göra det är att tänka tvärtom. Därför gick jag häromdagen in på www.synoymer.se och sökte på ordet samarbete. De synonymer som sajten föreslog var samverkan, gemensamt arbete, lagarbete, grupparbete, samråd, teamwork, kompanjonskap och kollaboration. Dessutom fanns ett förslag från sajtens användare: partnerskap. Allt det här låter som bra saker och något som alla organisationer vill ha och behöver. Men jag hittade också några ”motsatsord”: oenighet, konkurrens och opposition – saker som knappast någon vill se på sin arbetsplats. Men, funderade jag vidare, hur bra är vi egentligen på att skapa förutsättningar för samarbete?  Jo visst, många gör jättebra saker för att främja samarbetet men, och det är ett stort men, vilka involveras? Några exempel kan illustrera vad jag menar:

  • På vårdcentralen genomförs ett par gånger per år planeringskonferenser men hyrläkarna får inte vara med.
  • I ICA-butiken håller chefen informationsmöte varje fredag, då är det alltid de timanställda som får passa butiken.
  • I den stora myndigheten genomförs årligen en stor medarbetarundersökning men den vänder sig endast till de som är tillsvidareanställda.
  • Viktiga nyheter publiceras regelbundet på förvaltningens intranät men konsulten som leder ett viktigt utvecklingsprojekt har inte tillgång till det.

Att olika kategorier av medarbetare används på olika sätt i verksamheten är kanske inte så konstigt men frågan är – bidrar det till samarbete? Blir alla verkligen samarbetare?

För att ett samarbete ska fungera väl behöver några grundläggande fundament finnas på plats. Till exempel att alla jobbar mot samma mål, att de vill uppnå (åtminstone ungefär) samma sak samt att de har tillit till och förstår varandra. Att åstadkomma det var antagligen enklare förr. Då jobbade de flesta ganska länge på samma ställe och ”fast anställning” var den vanligaste anknytningsformen mellan medarbetare och arbetsgivare. Idag ser det inte längre ut så. Rörligheten är större och under en vanlig dag på jobbet träffar vi allt fler personer som kan kallas samarbetare snarare än medarbetare. Till dem kan förutom praktikanter, visstidsanställda, inhyrda och konsulter även räknas samarbetande företag och underleverantörer, ja kanske även de robotar som nu börjar dyka upp här och där?

Så hur kan vi då i detta förändrade organisationslandskap undvika konkurrens, oenighet och opposition och istället göra fler till samarbetare? Svaret är inte enkelt och självklart men kanske kan följande leda utvecklingen åt rätt håll:

Steg 1: Reflektera över samarbetarna i din organisation – vilka är de och vad behöver de av dig? Inse att organisationens framtida framgång är beroende av ni inte bara blir en attraktiv arbetsgivare – ni måste också bli en attraktiv samarbetsgivare.

Steg 2: Behandla alla lika men olika när det behövs. Med det menar jag att inte slentrianmässig utesluta någon från aktiviteter eller information men att, då det faktiskt är relevant, förklara varför det sker och försöka kompensera de eventuella nackdelar som kan uppstå.

Så här långt kom jag i mina tankar idag men jag kommer att fortsätta vrida och vända på ämnet samarbete och samarbetare – du kommer alltså att framöver få tillgång till fler inlägg på det här temat.

Vad tycker du? Är din organisation bra på att locka samarbetare? Behandlar du medarbetare och samarbetare lika eller olika? Vad kommer att behövas framöver? Kommentera gärna så kanske vi kan få igång en dialog! Du är också varmt välkommen att kontakta mig på pia.juhlin@chefsverkstaden.se om du vill prata samarbete, kanske ha en workshop eller en föreläsning!